(Egentligen är detta en kommentar till ett inlägg på bloggen _dagarna, men den blev för lång så jag lägger ut den här istället. Jag påstår inte heller att jag har rätt, snarare är detta bara tankar kring fenomenet kunskapsförakt. Så kom gärna med andra tankar och åsikter).
Det sägs att ju mer man lär sig desto mindre vet man. Således borde det vara så att ju mindre man lärt desto mer tror man sig veta … och kanske blir kontentan också att man måste betrakta världen ur ett svartvitt perspektiv.
Eliten (alltså de mer insatta, och inget annat menat) är inte alltid överens. Tvärtom kommer dessa olikheter i slutsatser ofta fram via massmedia (som exempelvis motstridiga forskningsresultat presenterade i nyhetssändningar, debattprogram och artiklar). Om det är så att ”mindre lärda” människor har svårt att hantera motsatser (något jag antar men än så länge saknar belägg för), alltså att de har behov av att sortera världen i svart och vitt, då kanske dessa människors förhållningssätt till elit och kunskap yttrar sig i just förakt.
Om kunskap ger makt (läs makt utan värderingar på vare sig bra/dåligt, fint/fult eller gott/ont) borde således okunskap leda till maktlöshet. Jag tror att man kan angripa maktlöshet på olika sätt. Ett sätt kan vara att klättra upp för maktlöshetens mur – i detta fall genom att skaffa sig kunskap och förståelse och därmed egen makt. Ett annat sätt kan vara att angripa muren, att försöka riva den eller att spotta och pissa på den – i detta fall genom kunskapsförakt. Jag tror att rädslan för att uppleva sig maktlös, eller för den delen att upplevas som maktlös, kan leda till just förakt.
En människa som inte är lika insatt i ett område som områdets elit, tror jag således lätt kan uppleva sig vara maktlös. Om denna maktlöshet går hand i hand med rädsla, vilket jag tror att den ofta gör, då är det inte konstigt att kunskapsföraktet uppstår. Lägg då till att stora delar av vårt samhälle bygger på vetenskap och rationalitet (vi lever ju i ett så kallat kunskaps- eller informationssamhälle) och att vetenskapliga och rationella slutsatser många gånger är motstridiga. Hur ska man kunna navigera här om man saknar kunskap och ett kritiskt förhållningssätt?
Kanske är föraktet ett försvar mot denna vilsenhet. Visst, man kan välja ett mer konstruktivt sätt att skydda sig på, till exempel genom att förkovra sig, att skaffa sig kunskap. Men även om detta är ett fritt val så tror jag att de som föraktar kunskap och kunniga människor inte har gjort ett reflekterat och medvetet val. Våra reella förutsättningar och erfarenheter är olika och jag tror att fenomenet kunskapsförakt är en djupt mänsklig reaktion i en kunskapscentrerad värld. Därmed inte sagt att det inte är tragiskt och problematiskt. Tvärtom! Jag tror att kunskapsförakt till och med kan vara ett hot mot demokratin. Men det är en annan diskussion…
Det sägs att ju mer man lär sig desto mindre vet man. Således borde det vara så att ju mindre man lärt desto mer tror man sig veta … och kanske blir kontentan också att man måste betrakta världen ur ett svartvitt perspektiv.
Eliten (alltså de mer insatta, och inget annat menat) är inte alltid överens. Tvärtom kommer dessa olikheter i slutsatser ofta fram via massmedia (som exempelvis motstridiga forskningsresultat presenterade i nyhetssändningar, debattprogram och artiklar). Om det är så att ”mindre lärda” människor har svårt att hantera motsatser (något jag antar men än så länge saknar belägg för), alltså att de har behov av att sortera världen i svart och vitt, då kanske dessa människors förhållningssätt till elit och kunskap yttrar sig i just förakt.
Om kunskap ger makt (läs makt utan värderingar på vare sig bra/dåligt, fint/fult eller gott/ont) borde således okunskap leda till maktlöshet. Jag tror att man kan angripa maktlöshet på olika sätt. Ett sätt kan vara att klättra upp för maktlöshetens mur – i detta fall genom att skaffa sig kunskap och förståelse och därmed egen makt. Ett annat sätt kan vara att angripa muren, att försöka riva den eller att spotta och pissa på den – i detta fall genom kunskapsförakt. Jag tror att rädslan för att uppleva sig maktlös, eller för den delen att upplevas som maktlös, kan leda till just förakt.
En människa som inte är lika insatt i ett område som områdets elit, tror jag således lätt kan uppleva sig vara maktlös. Om denna maktlöshet går hand i hand med rädsla, vilket jag tror att den ofta gör, då är det inte konstigt att kunskapsföraktet uppstår. Lägg då till att stora delar av vårt samhälle bygger på vetenskap och rationalitet (vi lever ju i ett så kallat kunskaps- eller informationssamhälle) och att vetenskapliga och rationella slutsatser många gånger är motstridiga. Hur ska man kunna navigera här om man saknar kunskap och ett kritiskt förhållningssätt?
Kanske är föraktet ett försvar mot denna vilsenhet. Visst, man kan välja ett mer konstruktivt sätt att skydda sig på, till exempel genom att förkovra sig, att skaffa sig kunskap. Men även om detta är ett fritt val så tror jag att de som föraktar kunskap och kunniga människor inte har gjort ett reflekterat och medvetet val. Våra reella förutsättningar och erfarenheter är olika och jag tror att fenomenet kunskapsförakt är en djupt mänsklig reaktion i en kunskapscentrerad värld. Därmed inte sagt att det inte är tragiskt och problematiskt. Tvärtom! Jag tror att kunskapsförakt till och med kan vara ett hot mot demokratin. Men det är en annan diskussion…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar